| Karolina Afzelius om Ingrid Ström |
| Det kommer mera här …. |
Karolina Afzelius om Ingrid Ström
Ingrid Ström —– en tusenkonstnär
En sådan där kulen kväll i februari, då man helst av allt vill krypa ner i sin varma säng och dra täcket över huvudet, stod jag utanför dörren till ett gult tegelhus på en kulle i krokslätt. Min bruna skinnjacka var nästan svart av regnet som piskade marken, men trots det tvekade jag lätt innan jag lyfte handen och ringde på. I maggropen fanns en liten oroligt flaxande fjäril. Dörren öppnades av en leende kvinna med livliga, glittrande ögon. Hennes värme och glada skratt fick min blyghet att rinna av mig och bli kvar där ute hos regnet och mörkret. Nu kände jag bara glädje och förväntan över att få stifta bekantskap med en alldeles äkta konstnär – Ingrid Ström.
Hon visade mig in i sin ateljé och jag blev stående innanför dörren mållös av alla de intryck som sköljde över mig. Hennes arbetsplats var ett stort, väl upplyst rum, med enorma takfönster. Trots mörkret utanför kunde jag föreställa mig hur solen strömmade in, hur dess strålar vandrade över alla de konstverk som täckte väggarna, över de ljusa lyckliga oljemålningarna, över de färgstarka vävarna och över de enkla men likväl känsloladdade litografierna och trycken.
Ingrid sade ingenting. Hon bara skrattade och lät mig i lugn och ro sortera alla de känslor och tankar som vällde över mig.
Så röjde hon plats åt mig på en soffa. Jag sjönk ner och betraktade två tavlor, som stod på ett stafflin framför mig. Båda föreställde hästar. Den ena var ett porträtt av en mäktig brun häst med svävande rörelser, den andra föreställde en hel flock. Vilda och arga kom de overkliga rödaktiga djuren stormande emot mig.
Jag var tvungen att ta mig själv hårt i kragen för att komma igång med min intervju. Ingenting var som jag hade tänkt mig. Jag var fylld av frågor men inte av de formella punkterna jag tecknat ner på ett papper hemma i arbetsrummet.
Den första frågan kändes helt malplacerad. – Var är du född? undrade jag, trots att de breda i:na tydligt avslöjade hennes ursprung. Mycket riktigt. Bondgård på Bokenäset i Bohuslän 1921. Jag tog sats för att snabbt få inledningen överstökad och få börja prata om tavlorna istället, men så ringde en liten klocka – bondgård … Tavlorna var fyllda av hästar, kor och hönor. Jodå, nog var det från barndomshemmet många av motiven var hämtade. Jag lugnade mig och insåg att det kanske ändå var ganska bra att ta saker och ting ifrån början.
Från början .. Ingrid föddes alltså på en bondgård. Hennes mor var mycket konstintresserad. Hon målade visserligen inte själv, men hon missade aldrig ett tillfälle att gå på museum eller utställning. Ingrid påbörjade däremot tidigt sin konstnärsbana. Hon minns med glädje hur hon fyllde upp svarta tavlan i småskolan med en ståtlig häst och hur lycklig och stolt hon blev då fröken bestämde att hästen var för fin för att suddas bort. Hela det läsåret fick barnen skriva och räkna runt om det vackra djuret.
Ingrid har ingen konstnärsutbildning. Eftersom hon hann bli ganska gammal innan hon började måla på heltid fanns det inget alternativ som passade. Allt hon kan har hon själv sett till att lära sig.
Hennes främsta motiv har alltid varit hästar. När hon var liten var antalet hästar ett mått på hur rik en gård var. Det blev därför naturligt för henne att se hästen som ett bevis på människors lycka.
En del av de avbildade hästarna är porträtt, men de flesta kommer inifrån henne själv. De är vilda, ilskna och explosiva och de har precis vilka färger som helst. – Många menar att djur saknar själ, säger hon med ett leende. Själv uppfattar jag t.ex hästen som en varelse som vågar visa sina tankar och känslor. Kanske borde vi också göra det lite oftare ..
En stor del av tavlorna föreställer också kvinnor – frodiga modersgestalter som dansar och sjunger eller rediga bondmoror, med äpplekinder och hucklen, som matar hönsen eller mjölkar korna.
Alla Ingrids motiv har alltså ett tydligt motiv. – Fast egentligen tycker jag mest om icke – föreställande konst, berättar hon. Någon gång i framtiden, när hon ”målat av sig” alla de motiv som finns i hennes inre, skall hon börja måla abstrakt. – Men det lär dröja ett tag till! Skrattar hon.
Ingrid använder många olika tekniker och material – Olja, akvarell, tryck, emalj, och garn. Trycken är av flera olika sorter. Hon utgår ifrån en platta av trä, linoleum eller koppar, i vilken hon skär eller ristar in en bild. Ofta är trycken enfärgade. Om man vill ha flera färger måste man trycka en gång för varje färg.
En stor del av tavlorna är just tryck. Med sina fria, lite oregelbundna konturer lämnar de egentligen så tydliga motiven ändå något åt fantasin. En och samma bild kan verka såväl hotfull som idyllisk beroende på vilken sinnesstämning man själv befinner sig i.
Ett annat material, som Ingrid tycker mycket om att arbeta med är emalj. Hon använder ett pulver utblandat med vatten och målar på metall. När hon är klar hettas plattan upp till 800 grader och emaljen blir hård och blank.
Innan jag gick, fick jag följa med ner i källaren, som var fylld av tavlor. Mest var det oljemålningar, men där fanns också några emaljer och litografier. Där hittade jag den allra underbaraste tavlan. Det var en oljemålning föreställande några hästar i milda ljusa färger. De smälte samman med bakgrunden i ett drömskt töcken. När jag tittade på den där tavlan fick jag nästan gåshud på ryggen av bara välbehag. Den gav mig precis samma härliga känsla som Tjajkovskij och som de där få, vackra orden, som man knappt vågar uttala av rädsla att de skall förlora sin magi.
Slutligen bad Ingrid mig att skriva i gästboken. Det var svårt. Hur skulle jag kunna uttrycka hur mycket det här hade betytt för mig, så att hon förstod att jag verkligen menade det och inte bara ville vara snäll eller artig. Till sist fick jag till ett par rader.
När jag vände mig om stack Ingrid en liten tavla i min hand. Det var en papperslitografi i en prydlig passepartout. I ett, i övrigt ödsligt landskap vandrande två runda, mysiga ankor. Jag behöver väl knappast nämna att tavlan sitter på väggen i mitt rum. Varje gång jag ser den tänker jag på allt det jag fick se och känna den där ruggiga februarikvällen.
Karolina Afzelius